En stilla stunds...

...paus...

Något för Idol 2007?

I våran trappuppgång bor en härlig snubbe i lägenheten på första våningen. Han brukar fördriva tiden med norsk karaoke, eller det låter i alla fall som det. Han sjunger/vrålar för full hals "oigenkännbara" melodier. Ibland hörs musik i bakgrunden men hans stämma överröstar ofta dessa toner. ”Sjunger hellre än bra”, har fått en mycket djupare mening. Det är mycket underhållande. Ibland hörs det ända upp till oss på tredje våningen. Han brukar sätta igång med sångövningarna tidigt om dagarna, imorse redan när jag var på väg till jobbet, innan sju.
Ett gott skratt sägs ju förlänga livet, i morse förlänade jag nog mitt med ett par dar´ eller så…

Kontorstömning

I hörnet på vårt kvarter ligger en liten kiosk. Den ägs av en mycket trevlig turkisk herre. Nyligen målade han om kiosken gul och blå och passade på att hänga upp, inte bara en utan fem svenska flaggor som nu vajar i vinden. Han hälsa alltid så glatt och oroar sig aldrig när man har för lite pengar man lovar att komma tillbaka och betala senare. ”Betala mer nästa gång!”

Det brukar hänga en skylt på dörren där det står ”Öppet”, är det inte öppen hänger en skylt på dörren där det står ”Stäng”…

Ibland skulle jag också vilja ha en skylt där det står stäng som jag kunde hänga på min kontorsdörr.

Bartömning

Magsår och sömnlösa nätter

Vi var på husvisning igår.
Kan inte hjälpa det men det känns en smula obehagligt att ”smyga” runt i en annan familjs möblerade hem. Privata foton på hyllorna, personliga ägodelar som står framme.

Om jag någon gång ska sälja ett/mitt hus skulle jag vara för nyfiken för att kunna hålla mig undan när det var visning. Skulle vilja vara där på visningen och låtsas vara spekulant. Det skulle vara intressant att veta var folk egentligen tycker om ens hem.

Det har blivit många husvisningar på sistone. Det känns jobbigt när vi nu väl bestämt oss att vi ska flytta om inte hittar något. Som att ha bokat en klipptid och de samma morgon ringer

för att meddela att den blivit framflyttad en månad – frustrerande. Lägenheten krymper för varje dag vi inte hittar något annat. Trots ivern slås jag av tanken att detta ju faktiskt är mitt livs största och viktigaste affär, alltså något som man verkligen inte ska hasta sig igenom. Igår var för övrigt en lyckad hus- lägenhetsvisningsdag. En fantastisk lägenhet med alla fönster mot älven och ett mysigt, välrenoverat hus. Nu är det bara att vänta på budgivning – magsår och sömnlösa nätter. ;)

(Sen var det de här med bloggen...bilden fanns ju här nyss - oerhört skumt och definitivt irriterande!)

Det är mycket jag inte förstår mig på. Just nu är det denna blogg.
Ena stunden finns mitt nya inlägg med och andra inte - irriterande och mycket svårt att förstå sig på...

Ett poetiskt 100-meters lopp

...så lyfter han nacken och fäster blicken i evigheten..

- en sportkommentator om vinnaren av ett 100-meters lopp.
Tänk att en slowmotionfrekvens kan vara så poetisk.