Den förlorade genen

Sitter här i klädkammaren och försöker undvika den hemska tanken på kvällens egentliga sysselsättning – städning. Får sushi-middags-sällskap imorgon och lägenheten är inte städad…än. Underligt hur mycket annat spännande man kan hitta på för att ursäkta sig från uppgiften.

Men jag är ju sjuk, det har jag ju redan konstaterat. Jag kan ju inte städa. Det var ju det där med genen – den som jag inte hade. Frågan är bara hur länge jag kan skjuta på det oundvikliga…ett tag till i alla fall…

Tandläkarskräck

Det var bättre förr

Besöket tandläkaren igår -

dyrt och otrevligt – vilken usel kombination!

Så möts vi igen…

…jag och den underliga damen i joggingspåret. Träffade henne förra tisdagen också. Då hängde hon på - irriterande nära i hasorna. Igår la jag bena på ryggen och sprang ifrån henne. Först när jag såg henne trodde jag att hon var ute och promenerat och just insett att hon nog hade bråttom varvid hon joggade sista biten, men när hon sedan fortsatte och jogga förstod jag att hon faktiskt var ute och motionerade. Damer som motionerar är ingen underligt i sig men den här damen är speciell…eller snarare ”outfiten”. Jag har aldrig tidigare sett någon joggandes i jeans och långärmad finskjorta. Det måste vara obekvämt, eller? Vi kanske möts igen, ska hålla utnik…

Ett slag för hjärtslagen

I morse läste jag en härlig uppmaning i en tidning.
”En otränad persons hjärta slår cirka 75 gånger i minuten. Det blir 108 00 slag per dag. En vältränad pesons hjärta slår cirka 55 gånger i minuten. Det blir 790 200 slag per dag. På ett år kommer hjärtat hos en otränad peson att ha slagit 10 512 000 fler slag än hos en vältränad person. All fysisk aktivitet är bra för hjärtat – städa. Gå, spring, cykla, simma dansa. Sitt inte still!”

Trots denna uppmaning kändes det oerhört tungt när väckaren ringde 05:30 i morse och det var dags för morgonpromenad…men det är klart man har ju bara ett hjärta och ett liv så det är bra att sätta igång och spara hjärtslag!

Polis

Mr Bow har kommit in på polishögskolan.

GRATTIS!






Jag vet att han kommer att bli en hyvens konstapel. Det värsta är bara att man nu helt plötsligt måste lägga sin brottsliga karriär på hyllan…

Vad hände med världsfreden?

Fredag. Jag har just varit och tränat, på väg hem. Känner fredagskänslan komma smygandes. På väg genom stan stannar jag på ICA och handlar en smarrig broccoligratäng som jag tänker avnjuta till middag. Solen skiner. Jag hoppar på cykeln för att sakta börja rulla hemåt. Kan inte gå med cykeln genom stan på grund av ett skavsår som jag tidigare ådragit mig. Rullar sakta längst Skellefteå ”strip”, shoppinggatan. På andra sidan gatan hytter plötsligt en äldre dam till synes helt oprovocerat med näven mot mig och väser mellan löständerna ”det här är ingen cykelbana…” och ser om än mer surkärringlig ut. Gatan är nästintill tom med andra gångtrafikanter och jag är flera meter från den äldre damen. Surkärring, tänker jag och hoppar av cykeln linkar med min onda fot 50 meter innan cykelvägen tar vid. Min fredagskänsla är som bortblåst.

Vad hände med världsfreden, den globala uppvärmningen orättvisorna i samhället…nä här ska man lägga engagemang i att ödsla energi på fredagsglada cyklister…kärring!

Varken damen eller snön på bilden har med surkärringen på gatan att göra... ;)

Hur man retuscherar bort en annan människa...

Har just avslutat en kvällskurs i digitalfoto och bildhantering.

Vid sista träffen passade jag på att jobba lite med några av alla

bilder som vi fotat på semestern i USA.
Tog mig an en bild från vårat besök på Alcatraz.

På ett av fotona sitter jag ute vid internernas rastgård. På bilden finns även andra personer, som jag med nyinhämtade kunskaper börjar retuschera bort. Det ser ju så mycket bättre ut rent bildmässigt om jag sitter själv på trappan ner till rastgården. Plötsligt slår det mig att det är ganska hemskt det jag gör. Att jag retuschera bort människor som egentligen fanns med. Får extra dåligt samvete när jag börjar trolla bort en far bärandes på sitt barn. Det är inga personer jag träffat, inte ens talat med, och personer som jag nog aldrig kommer att möta igen men känner mig ändå på nåt sätt illa till mods.

Bilden blir bra, men jag sparar originalet.

Oxen 21/4- 21/5

Fick ett kort av min vän M.
Hon hade fått ett födelsedagskort med egenskaper och sidor beskrivet för hennes stjärntecken. Hon tyckte att så mycket av det som stod på kortet stämde in på henne så hon köpte ett lika dant kort till mig, ja fast med mitt stjärntecken. Jag brukar inte tro på astrologi. Det låter föga troligt att alla oxar i hela världen ska ha en torsdag som, enligt Aftonbladet skall "... blir avkopplande, lite romantisk också kanske men framför allt vilsam och lagom underhållande..." - vad nu det egentligen säger om dagen...

Men detta stod i alla fall på mitt kort. Ni som känner mig får väl avgöra hur mycket av det som stämmer: Egenskaper
Envis, materialistisk, starkt rättvisebehov, mod, familjebunden, rädd för förändringar, stort skönhetsbehov, god kock, njutningsmänniska, praktisk, längtan efter bekvämligheter och lyx, trög, tålamod, ägandebehov, ekonominsk, sinne för humor, behov av materialistisk trygghet, konstnärlig, känslig, fin vän, sensuell. Älskar goda dofter, svag för god mat, plikttrogen, balanserad, lättsam.

Oxens bästa sidor
Psykisk och fysisk stark, förnuftig, arbetsam, trofast, ärlig, pålitlig lojal.

Kropp till salu...

... för en billig penning. Hade tänkt mig 30-40 kr
(eller möjligtvis en Rörstrandsmugg)
Jag har en köpare vid namn Blodcentralen...

Vår vuxna människokropp rymmer omkring 4-5 liter blod. Som blodgivare lämnar jag ungefär 4,5 deciliter. Det är ju ingenting, att kroppen sedan ersätter blodvolymen inom ett dygn gör ju saken än mer enkel. Tanken att kunna rädda en annan människas liv är ganska fantastisk.
En halvtimme och 4 dl är det alla gånger värt.
Jag har varit blodgivare sedan jag fyllde 18 år och kommer
att fortsätta ge blod så länge de vill ha mig.

Nästa gång det är dax är den 30/5...

För er som är intresserade gå till www.geblod.nu

Chokladfabriken

Susanna; jag tänker tillbaka på den fantastiska dagen vi hade på Söder sommaren -06...På tal om "Chocolate Fudge Brownie"...

Hår

Diskuterade hår på kafferasten en dag förra veckan. Peruker, tupéer, rakade skallar, "combovers" och annat smått och gått. Fick då höra att söner vanligtvis ärver morfaderns hårfäste.

Sorry pappa, men det lät ju lite hårresande om jag skulle lyckas få söner… ;)

En natt förra veckan drömde jag att jag var ute och simmade i en forsande älv.
Det var vinter och vattnet var jättekallt på gränsen till att frysa. Jag var iklädd endast nattskjorta och samtidigt som jag simmade läste jag en bok…

Undrar just vad en drömtydare skulle ha att säga om den drömmen…

Talang 2007

Brukar ibland fundera på vad man egentligen skulle kunnat bli.
Tänk om jag bär på en massa oupptäckta oanvända talanger som bara ligger där till ingen nytta. Det kanske finns sådant som jag inte vet om, och mest troligast inte kommer att undersöka om jag har…

Jag har spelat fotboll, men där var jag ingen talang direkt. Det enda jag var riktigt bra på var att kasta inkast. Det är väl i och för sig bra, till viss del - men man blir inget fotbollsproffs för det direkt.
Jag har spelat gitarr. Det var jag faktiskt ganska bra på men orkade tillslut inte göra gitarrläxorna…så ingen gitarrtalang heller.

Tänk om jag är jätteduktig på att spela cello eller hästpolo? Kanske är en hejjare på att bygga vikingabåtar eller skriva filmmanus? Jag kanske rent av skulle kunna bli världsledande på…eller…nja…kanske inte…

Ikväll är det talang 2007 på tv - för de riktiga talangerna...eller i alla fall de som kom med på tv.

På tal om sannolikhetslära...

Ur Norra Västerbotten 070515

” I framtiden kommer det bara att finnas två stora gymnasieskolor i Skellefteå”
(Vi har för närvarande tre, en skola skall alltså bort.)

Vidare står i tidningen:

”Kostnader och konsekvenser för tre framtida alternativ skal utredas:
1. Antingen behålls Anderstorpsskolan och Kaplanskolan,
2. eller Anderstorpsskolan och Balderskolan,
3. eller Balderskolan och Kaplanskolan…”

Är det bara jag eller är dessa tre alternativ ganska självklara om man har tre och en ska bort?

På tal om sannolikhetslära…

Hur var det nu med sannolikhetsläran?

Hur kan det komma sig att jag alltid, eller i alla fall jämt, lyckas pricka av en eker eller en reflex när jag skall låsa cykeln? Borde det inte var så att jag 50 % av gångerna borde slippa pricka av en eker? Egentligen borde man slippa pricka av ekrar mer gånger för att de upptar en mindre yta av cykelhjulet än vad mellanrummen mellan dem gör.

Sannolikheten att lyckas pricka av en reflex borde ju vara mycket liten eftersom de tar upp så pass liten del av cykelhjulet??
Detta är ett mysterium!

Jag är less...

Less på det trista vädret
Less på det kalla vädret
Less på regnet
Less på att krångla på mig regnstället var eviga morgon.

Kedjebrev

Jag får alltid stora hurrven av dessa. Tänker alltid att jag ska skippa läsa dessa och bara radera om jag får dem på mailen. Trots detta läser jag alltid och drabbas av en smula ångest när det längst ner i mailen står: ”Om du inte skickar detta brev till 5 andra personer kommer du att drabbas av olycka i åratal.. .”

Shit!

Tänk om det verkligen är så. Men vem startar kedjebrev och vem bestämmer hur mycket och vilken olycka jag ska drabbas av om jag nu inte skickar vidare mailet till 5, 10, 100 av mina vänner. Jag brukar ofta trösta mig med att saker händer av någon form av anledning. Kalla det ödet eller något annat. Men att ett kedjebrev skulle vara slutet på min lycka är nog föga troligt...eller…

Shit!

Jag kanske borde skicka iväg mailen ändå, bara för att vara på den säkra sidan. Nä förresten, jag vill ju inte försätta 5, 10, 100 av mina vänner i samma sits. Tänk om de inte skickar vidare och olyckan drabbar dem – det vill jag ju inte.

Shit! Ibland har jag ju skickat vidare… Tänk om jag medverkat i någon annans olycka?? Fast samtidigt så drabbar ju mina vänners olycka mig själv…

Kedjebrev...det borde heta kedjeolycka

Saknaden av en gen

Jag har insett att jag saknar en gen, Städgenen tror jag att den heter på läkarspråk. Alla andra verkar ha den, speciellt min mamma. Därför är saknaden så oerhört stor – jag kunde ju ha ärvt den så enkelt. Genen är hos mig i princip obefintlig. Eller i alla fall väldigt overksam. Saknaden av genen leder till en plågsam sjukdom: Den dåliga städdisciplinen . Symtomen visar sig bland annat i form av klädhögar, dammråttor, skitiga fönster, stora ”ska-till-återviningen-högar”, en svällande tvättkort och lite skit i hörnen…

Jag har en fantastisk mor som har hjälpt mig när jag är som mest sjuk. Bland annat hade hon putsat mina fönster under tiden vi var på semester. (1000 tack mamma!)

Jag vet inte om sjukdomen är obotlig, jag är rädd för det. Inte heller om den är ärftlig, jag har inte ärvt den och hoppas innerligt att jag inte för vidare den. Jag tror dock att den kan vara smittsam, min sambo har uppvisat vissa symtom.

Just nu önskar jag bara att jag blev frisk.

En rosa ponny på begravning

När jag var sex år var jag på min första begravning. Det var farbror Johannes som hade fått komma till himlen. Ja, han var inte min riktige farbror, men vi kallade honom farbror - alla på förskolan kallade honom för det. Johannes bodde på ett servicehus i stan. Han blev över 100 år gammal.

För en 6 åring är 100 år glanska svårt att greppa. Hur kan man leva så länge? Vad har man gjort alla år? Är man less? Hur gammal vill man bli? Kanske man ska passa på att bli äldst i världen när man lika håller på?

Förskolan brukade besöka servicehuset. Vi sjöng, lussade och…besökte Johannes. Han var nog allas vår favorit.
Jag kommer ihåg begravningen.
St. Olovs var full av sörjande. Det var många som hade Johannes som favorit. Vi alla barn var ombedda att komma för att sjunga på begravningen. Vi skulle ha ljusa färgglada kläder och sjunga Johannes favoritsång. Jag kommer ihåg hur jag tittar mig om i kyrkan och rad efter rad är fullsatt med sörjande. Gamla damer iklädd hatt med sorgflor. Jag hade min nya rosa ”My Little Ponny”-dress : minikjol, tröja med ponnytryck och ett par nya rosa pumps. På vägen ut ur kyrkan trampar jag i nylagd asfalt. Mina nya rosa pumps är förstörda. Jag gråter - för första gången på en begravning. Jag grät över ett par förstörda pumps och en saknad farbror.
____________________________

Detta är Sverige. Del 1

I en liten stad i Kalifornien vid namn Sonora arbetar två, en smula till åren komna, damer i motellets reception.

De frågar var vi kommer ifrån.
Sverige svarar vi, inte särskilt förhoppningsfulla om ett långt utlägg om om vårat land…om de nu ens visste var det låg.

En av damerna är ärlig och säger att hon inte vet så mycket om Sverige men att hon för någon dag sedan läst en artikel om vårt land. Artikeln handlade om två föräldrar och deras nyfödda flicka. Damen bakom disken var bekymrad. Hon kunde inte förstå, de ville ju bara ge flickan namnet Metallica. Men det värsta var att alltså fanns en myndighet i Sveriges som kontrollerade alla nyblivna föräldrar. Man fick alltså inte heta vad man ville i Sverige.
Hon visste inte mycket om Sverige men var bekymrad över den där myndigheten…

Undrar just om jag skulle heta det jag heter om man fick önska helt själv?

Den 26:e födelsedagen

När man var liten trodde man aldrig att man skulle bli äldre. Eller inte att det skulle gå så fort i alla fall. När man som liten lyckades träffa på en gammstör, som då kanske råkade vara 26 år, trodde man knappt att det var sant: Kunde någon verkligen bli så gammal. Ja, för antingen var ju alla barn, mamma/pappa, eller gammal som farfar.

På mellanstadiet hade vi en lärarvikarie, som just knappast var äldre än 26- han var jättegammal! Vi kallade honom för kycklingen. För han gick utåtfot vankandes som en pingvin. (Hur sen pingvinen blev kyckling och sedermera chicken förtäljer ej historien). Jag skulle vara ”cool” och driva lite med hela pingvin-/kycklingsituationen varvid jag sjunger; ”Jag vill ha Johan tonight…” För er som kommer ihåg den gamla trudelutten till kycklingreklamen ”Jag vill ha chicken tonight…” förstår var jag ville komma. Mina jämnåriga klasskamrater förstod det inte…

Jag tror jag var 11 år och redan då förstod ingen mina skämt.

Jag fyller förresten 26 år idag. Jag är varken gammal eller skämtar bättre nu.

Are you a blogger...I'm a blogger

Jag hade aldrig tights när jag var liten…
Inte heller volangblus…
Köpte stövlar för sent och har aldrig passat i stuprörsjeans…

Man skulle nu kunna tro att detta skulle handla om mode, men nja…det var bara så att när ”alla” började blogga tänkte jag att det kanske skulle vara nåt för mig. Det kommer väl att vara ute när jag väl kommer igång. Men nu är det ju iofs en uteblogg så...