När jag var liten…

…drömde jag om att bli delfinuppfödare. När sedan min bror berättade att det inte fanns några delfiner här uppe och att jag i sådana fall skulle behöva flytta till Stockholm ville jag inte längre… (vid detta tillfälle var för övrigt tanken på att flytta hemifrån otänkbar)



Jag bestämde mig snabb för att jag mitt drömjobb skulle var på kontor. Att få ha massor med fina pärmar i färgordning i hyllan och en hurts med dokumentordnare. Massor med pennor och obegränsat med plastgem i regnbågens färger. (vid detta tillfälle var det rena fröjden att vara hos pappa på kontoret och rita med alla olika pennor och göra halsband av sammansatta gem)



Nu sitter jag på mitt kontor. Pärmarna i färgordning i hyllan och hurtsen med dokumentsorteraren är full. Jag har hur mycket gem och pennor som helst. Känslan av felval sköljer över mig – skulle jag ändå valt den där karriären med delfinerna…?

En rosa ponny på begravning

När jag var sex år var jag på min första begravning. Det var farbror Johannes som hade fått komma till himlen. Ja, han var inte min riktige farbror, men vi kallade honom farbror - alla på förskolan kallade honom för det. Johannes bodde på ett servicehus i stan. Han blev över 100 år gammal.

För en 6 åring är 100 år glanska svårt att greppa. Hur kan man leva så länge? Vad har man gjort alla år? Är man less? Hur gammal vill man bli? Kanske man ska passa på att bli äldst i världen när man lika håller på?

Förskolan brukade besöka servicehuset. Vi sjöng, lussade och…besökte Johannes. Han var nog allas vår favorit.
Jag kommer ihåg begravningen.
St. Olovs var full av sörjande. Det var många som hade Johannes som favorit. Vi alla barn var ombedda att komma för att sjunga på begravningen. Vi skulle ha ljusa färgglada kläder och sjunga Johannes favoritsång. Jag kommer ihåg hur jag tittar mig om i kyrkan och rad efter rad är fullsatt med sörjande. Gamla damer iklädd hatt med sorgflor. Jag hade min nya rosa ”My Little Ponny”-dress : minikjol, tröja med ponnytryck och ett par nya rosa pumps. På vägen ut ur kyrkan trampar jag i nylagd asfalt. Mina nya rosa pumps är förstörda. Jag gråter - för första gången på en begravning. Jag grät över ett par förstörda pumps och en saknad farbror.
____________________________

Den 26:e födelsedagen

När man var liten trodde man aldrig att man skulle bli äldre. Eller inte att det skulle gå så fort i alla fall. När man som liten lyckades träffa på en gammstör, som då kanske råkade vara 26 år, trodde man knappt att det var sant: Kunde någon verkligen bli så gammal. Ja, för antingen var ju alla barn, mamma/pappa, eller gammal som farfar.

På mellanstadiet hade vi en lärarvikarie, som just knappast var äldre än 26- han var jättegammal! Vi kallade honom för kycklingen. För han gick utåtfot vankandes som en pingvin. (Hur sen pingvinen blev kyckling och sedermera chicken förtäljer ej historien). Jag skulle vara ”cool” och driva lite med hela pingvin-/kycklingsituationen varvid jag sjunger; ”Jag vill ha Johan tonight…” För er som kommer ihåg den gamla trudelutten till kycklingreklamen ”Jag vill ha chicken tonight…” förstår var jag ville komma. Mina jämnåriga klasskamrater förstod det inte…

Jag tror jag var 11 år och redan då förstod ingen mina skämt.

Jag fyller förresten 26 år idag. Jag är varken gammal eller skämtar bättre nu.