En rosa ponny på begravning

När jag var sex år var jag på min första begravning. Det var farbror Johannes som hade fått komma till himlen. Ja, han var inte min riktige farbror, men vi kallade honom farbror - alla på förskolan kallade honom för det. Johannes bodde på ett servicehus i stan. Han blev över 100 år gammal.

För en 6 åring är 100 år glanska svårt att greppa. Hur kan man leva så länge? Vad har man gjort alla år? Är man less? Hur gammal vill man bli? Kanske man ska passa på att bli äldst i världen när man lika håller på?

Förskolan brukade besöka servicehuset. Vi sjöng, lussade och…besökte Johannes. Han var nog allas vår favorit.
Jag kommer ihåg begravningen.
St. Olovs var full av sörjande. Det var många som hade Johannes som favorit. Vi alla barn var ombedda att komma för att sjunga på begravningen. Vi skulle ha ljusa färgglada kläder och sjunga Johannes favoritsång. Jag kommer ihåg hur jag tittar mig om i kyrkan och rad efter rad är fullsatt med sörjande. Gamla damer iklädd hatt med sorgflor. Jag hade min nya rosa ”My Little Ponny”-dress : minikjol, tröja med ponnytryck och ett par nya rosa pumps. På vägen ut ur kyrkan trampar jag i nylagd asfalt. Mina nya rosa pumps är förstörda. Jag gråter - för första gången på en begravning. Jag grät över ett par förstörda pumps och en saknad farbror.
____________________________