Obesvarad kärlek

Vi har träffats förut. Men bara setts på håll. Jag känner henne inte men vi har så att säga umgåtts i samma kretsar. Men igår fick jag chansen att lära känna henne mer ingående.
Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag är fascinerad över hennes ytter och fantastiska inre.

På måndag får jag veta om hon vill ha mig.
Tyvärr tror jag risken är stor att hon inte vill det. Som så många andra jag träffat bara i sommar så kommer hon säkert att falla någon som är mer förmögen.

Om denne sedan kommer att kunna ta så väl hand om henne som jag lovar att göra tror jag inte. Jag skulle vårda henne ömt, och lova dyrt att inte lämna henne förrän jag på ålderns höst inte orkar sköta henne längre.

Hon är 157 kvadratmeter stor och jag bara ÄLSKAR henne!

Små saker jag irriterar mig på…

…att dörren till vårat kontorskorridor alltid är låst när jag kommer på mornarna. Dörren är alltid låst nattetid, men trots att jag alltid är nr2 till jobbet på morgonen (det börjar alltid en sjuksköterska innan) är det alltid jag som måste ställa upp låset.
Då är frågan hur mycket energi jag skall lägga på att irritera mig över detta. Jag kan ju:

1. Skita i att ställa upp dörren jag med och låta personen som kommer sen ställa upp den


2. Säga till mina medarbetare att den första som kommer låter upp dörren
   
   Eller helt enkelt inte ödsla energi att irritera mig över detta utan fortsätta att ställa upp dörren…

Bostadsfrustration

Är som sagt i hus/ lägenhetsfunderingar. Sedan sommaren har vi aktivt varit ute och kollat efter ett annat boende. Tvåan vi bor i nu börjar kännas för liten. Vi trivs annars ypperligt men ju längre men bor, desto mer hinner man samla på sig och desto mindre plats blir det i lägenheten. Sen hjälper det ju inte direkt att vi har snedtak som tar utrymme av de två garderoberna vi har och att klädkammaren fungerar som datarum. Dessutom så krymper lägenheten i samma takt som man tittar på annat större boende. Att man sedan inte hittar något, eller inte har råd eller kommer efter i kösystemet gör saken inte lättare.
Man kanske ska vara glad att man har tak över huvudet men ändå…den där trean var ju så fin och hade ju både klädkammare och fyra andra garderober…

Så var det roliga slut...

Kollade in palatset på Grisbacka, där priset iofs nu hade sjunkit med ett x antal miljoner...

På husjakt...

Gluttade runt på Blocket.se och fick syn denna annons - tydligen mycket populärt att bo på Grisbacka eller i alla fall dyrt...

Beach 2008...eller 2028?

Så var det dags igen att ta tag i sitt liv. Ruska om soffpotatisen. Röra på kroppen och komma i form.

Var på ett mycket intressant skivstångspass på FriskisoSvettis i förrgår. Allt var sig lik. Kan inte annat än förundras över alla människor som samlas för att träna, en ganska brokig skara där dock stereotyperna är de samma…

• ”FriskisoSvettiskvinnan” i på tok för tighta röda trikåer
  


• ”Biffen” som kör med samma vikter oavsett muskelgrupp - 15 kg på både ben och triceps.
  


• ”Gymkillarna” som tror att de kan köra med samma vikter på gym 3x10 repetitioner som på pass med repetitioner i tre minuter…
  


• De obligatoriska ”feltränarna” – de som tros ledarens käcka uppmaningar om att dra bak axlarna ändå gör marklyft som ostkrokar
  


• De som måste ta ut varje rörelse som om de vore den sista, klämkäcka ”hurttränare”
  


• Tjejen som tror hon kan köra med samma vikter som innan det långa sommaruppehållet… å det var visst jag de…

Min bror licentiaten

I måndags var familjen uppe i Luleå för att delta vid storebrors presentation av sin Licentiatuppsats. Det var en intressant redovisning och äntligen förstår jag vad min bror har pysslat med i två och ett halvt år. När någon har frågat har jag sagt att det hade med maskinteknik att göra, utan att knappt veta vad det ens innebär, men nu var allt solklart. Solklart är även det abnorma fält i vilket man kan bedriva forskning. I detta fall järnvägsräls och slipning av den samma.

Grattis storebror!

Ny frilla

Efter sex-sju år av långt blondt hår var det så dags att göra något annat...